Vet inte varför egentligen.. men känns skönt att skriva ner det...
Togs emot på förlossningen som vem som helst, värkarna avtog en stund för att i nästa minut eskalera och avslutas i en snabb förlossning.. tjaboom... ut flög lilla fröken :) Det första jag sa var att det blev en liten A. Kan inte beskriva den glädje som spred sig i kroppen.. men alla som fött barn vet vad jag pratar om.. och (antar det typ samma känsla) alla som stått på sidan och sett sitt barn komma till världen med ett brak (eller plask) Fick den lilla på min bröst och bara njöt av hennes värme.. liten och röd och kletig :)
Så var det dax att väga/mäta den lilla så jag fick snällt lämna henne till sköterskorna. Jag låg kvar i sängen och sneglade snett bakåt vad de gjorde. Pappan tittade på och dokumenterade med kameran.
När de var klara, lindade de in henne i filten och såg plötsligt allvarliga ut... de kom fram mot sängen där jag låg och sa de måste berätta att något inte stod rätt till...
-Shit hon dog på vågen! var min första tanke... När de gav henne till mig kände jag ju att så inte var fallet, men min kropp hade redan börjat kännas tung, för något var knas....
"- Vi har en misstanke om att flickan kan ha downs syndrom" säger dom.
-Oh..inget värre tänkte jag som just i stunden bara var så glad att hon levde.
Men av min mans reaktion och nu bleka ansikte förstod jag att det fortfarande inte var ett bra besked. De började fråga hur mina stora tjejer såg ut när de föddes.. "Jag måste ju se att det är skillnad..?!".. men helt ärligt så gjorde jag inte det. Kunde inte se att något var annorlunda. Hon var ju tom finare än vad de varit så här tidigt...
-Hur kan ni se, undrade vi.
-Hon har så små öron..sa de trevande..
-Ja hon är nyfödd, då har man små öron!! hade jag lust att skrika!.. jag vred och vände på den lilla söta A, men hittade inget "fel" på henne.... Sköterskorna lämnade oss och vi satt mest och stirrade..kunde inte prata med varandra..vart som ett vakuum i hela rummet...
"-eh jag går ut och röker min cigarr, firar och ringer runt till alla" sa min älskling fortfarande vit i ansiktet...
Kvar låg jag i rummet med vår bebis, som kanske hade något som jag inte visste vad det var.... Minns att det kändes som en evighet och att rädslan kom krypande.. vart tog han vägen.. drog han nu..?.. vågade inte röra mig... men till slut kom han och såg piggare ut, skulle hälsa från alla och alla var glada trots att det kanske var något knas....
På morgonen kom barnläkaren, för att undersöka lillan.
Han vred och vände på henne (som de alltid gör med nyfödda) Men förklarade att han med 99% säkerhet kunde säga att hon "har" DS. Den nyblivna pappan stod bara o grät medan jag sakligt och samlat pratade med doktorn..om vad detta kommer att innebära.
Vi fick veta att det måste säkerställas med hjälp av ett blod prov. Detta gjordes och bara efter en dag fick vi det klara beskedet att deras misstankar var korrekta.
BB- vistelsen blev en känslomässig katastrof, då personalen inte hanterade situationen så bra.
Detta berodde (för oss) inte så mkt på diagnosen, utan på att vi blev så nonchalant bemötta. Bort glömda/borttappade test svar, besök av dryga okänsliga läkarstudenter, bråk om kallt rum, oklart om gulsot, velande om hemfärd...mm
Men lilla A var hur mysig o go som vilken bebis som helst.. Allt kändes så konstigt för i mina (våra) ögon var hon så vanlig, men ändå svävade tankarna iväg om vad detta kommer innebära.
Blev massor med undersökningar de första dygnet, hörseltest som inte blev godkända, hjärtat såg ut att ha ett litet hål.. vilket skapade mycket inre oro..vi ville inte riktigt visa det utåt men vi båda hade stor skräck inför detta ovissa...
Av den trevliga barnläkaren fick vi en folder, som var olika familjers berättelser om hur beskedet och livet den första tiden varit för dem. Jag läste och grät och tog till mig allt det positiva...var skönt att se att det visst kan bli så bra... Men i andra handen hade jag en folder med alla de ökade procentuella risker för olika komplikationer på inre organ, syn, hörsel, infektion ja tom gluten och laktos intolerans var listat.... Suck..tänk om hon har allt detta...?!
Blev så dubbelt "grattis till bebisen hon är stor och stark, men här har du en lista på eventuella komplikationer hon kan ha/utveckla...." ALLA bebisar kan ha/utveckla dessa komplikationer..men i "vanliga fall" får man ingen skräcklista när bebisen är några timmar.. Om man ska se det positiva i det, så får ju inte alla bebisar en så grundlig besiktning vid födseln..
När vi väl kom hem (efter 5 dagar) fick vi besök av 2 damer från Habiliteringen, detta var en mkt trevlig stund. De tyckte våran tjej såg så stark och fin ut och de övertygade oss om att vi var trygga, starka och rätt personer att ta hand om detta underbara lilla barn. Och då hade vi redan kommit så långt att vi höll med, detta skulle vi klara tillsammans.
Den 14 februari -08 lilla A nästan 1 månad, fick vi besked om att det lilla hjärtat var friskt!! Att vi inte svimmade efteråt var ett under! Sådan lycka! "Lilla A´s hjärtas dag"
Övriga kontroller av ögon & öron har oxå gått bra. Har haft ett par förkylningar, men de har gått över utan besvär. Urinvägs infektion med jobbiga undersökningar och extra kontroller har vi dock fått genomgå, men detta har inget med diagnosen att göra.
Den lilla underbara är nu 1 ½ och stor och stark. Pratar oavbrutet (sitt eget spåk), går med stöd, klättrar och charmar alla i sin väg!
Älskade lilla A
